Fler frågor dyker upp, chefredaktör Anders Enström.

Den fria journalistiken. Det är något som alla chefredaktörer slåss och står beredda att göra allt för att försvara.
Brukar det heta.
Jag läste i Anders Enströms krönika i Barometern, den 28 mars, på temat om skillnaden mellan journalisten och marknadsförarens roll:
"Varför kan inte redaktionen göra saker mer tillsammans – framåt! – med företag, myndigheter och politiker?
Jo, för då skulle vi inte längre vara journalister. Då blir vi marknadsförare. Eller kommunikatörer.
Marknadsförare och kommunikatörer är också viktiga, men i det ögonblick journalister agerar som marknadsförare försvinner den trovärdighet som utgör fundamentet för vårt uppdrag i demokratin. Då står vi inte fria."

Fina ord, av Enström. Självklara ord, för en publicist.
Att denne Enström tycks stå beredd att göra allt i sin jakt på intäkter, är en fundering sedan tidigare. Debaclet med marknadsföring av bitcoinhärvan, där småsparare uppmanas sätta in besparingar i rena bedrägerimetoder, som jag tidigare skrivit om, är ju ett lysande exempel på detta.

På samma tema pressas nu köpta annonser in som redaktionellt material, trots ovan redogörelse av chefredaktör Engström.
Ja, du läste rätt. När Enström ena dagen skriver om vikten av det fria ordet, vilseleds uppenbart samtidigt läsarna genom att driva trafik till köpa artiklar, som om de vore redaktionella. I ett skräckexempel som jag dokumenterat, är det till och med tidningens journalist som skrivit artikeln som samtidigt ramades in som "sponsrad artikel".
Allt för resultaträkningen. För jag kan inte tolka det på annat sätt?
Och från den dagen, står ju Barometern, precis som Enström skriver, inte fria.
Att tidningen är beroende av annonsintäkter, begriper även jag, men Enström har passerat gränsen av vad som kan anses som god pressetik.

 

Som synes, så är det uppenbart att läsarnas försöks vilseledas till det köpta materialet. På förstasidan drivs trafik till artikeln, likställd alla andra redaktionella artiklar. Ingen annonsmärkning, eller typsnittsskillnad, vilket annars är sedvanligt.
Problemet? Artikeln är köpt. För när tidningen väl drivit trafik in i artikeln, är artikeln märkt med "sponsrat innehåll" med tydligt förtydligande att "Den här texten är en annons. Den är inte skriven av tidningens journalister". Ändå är den, i ett av mina noterade och dokumenterade exempel, avslutad med skribentens byline.
Allt annat i texten är likt redaktionellt.
Är det en annons? Är det redaktionellt utrymme? Är det tidningens journalist som skrivit artikeln? På vems uppdrag?
I det andra fallet är det, i artikeln, väldigt uppenbart att det är köpt annons. Men inte rubriken och länkningen på förstasidan. Vilket ju är det bästa skyltfönstret.
Det är många frågot som dykter upp, chefredaktör Anders Enström, men jag blir så fundersam.
Native advertising och content marketing är inget nytt. Och inget fel. Om det görs på rätt sätt. Ovan exempel, så som jag mötte rubrikerna, är skräckexempel på hur det inte skall utnyttjas/användas.

Jag minns hur jag förra sommaren, i samband med 24-koncernens konkurs (24kalmar m.fl), läste Enströms ord:
"När 24:an sedan etablerade samarbeten med kommuner och företag och gjorde marknadsföring i journalistisk dräkt, ja då blev det irritation av en annan art. Läsare ska aldrig behöva tvivla på gränsen mellan journalistik och marknadsföring, och när någon missbrukar den journalistiska etiken riskerar det att urholka trovärdigheten också för andra."
Apropå kasta sten i glashus, Enström!
Återigen.

TU beskriver kraven på publicisten om att "mottagaren ska vid en hastig anblick kunna åtskilja det innehåll som i
praktiken är reklamfinansierat från annat oberoende redaktionellt innehåll – också när det inte är utformat som ett traditionellt reklambudskap." "Vi ska inte lura läsaren", skriver de och påminner även om
9 § i marknadsföringslagen: "All marknadsföring ska utformas och presenteras så att det tydligt framgår att det är fråga om marknadsföring".

I sin krönika den 28 mars förklarar du tydligt om gränserna mellan redaktion och annons:
"Också inom Barometern-OT:s organisation finns gränser som måste vara tydliga. Tidningens annonsavdelning drivs liksom redaktionen av ambitionen att göra samhällsnytta. Deras insats har en avgörande betydelse för finansieringen av den oberoende journalistiken.
Men rollen är en annan. Annonsavdelningen ska hjälpa företagen i regionen att nå ut och attrahera kunder. De vill driva på och verka tillsammans för ett starkare lokalt näringsliv. Deras jobb är att kroka arm."

För chefredaktören för Barometern, visade det sig att intäkten var viktigare än det fria ordet.
På köpet försvann trovärdigheten för den journalistiska produkten. Finns artiklar till salu? Vad är priset? Var går gränsen?

Och den tidigare obesvarade frågeställningen kring Bitcoin-härvan anser jag mig fortfarande vara intressant. Det Enström lät förbli obemött, i sitt annars korrekta svar, var:
"När Barometern upplåter annonsutrymme för den kanske mest omtalade härvan kring Bitcoin-bedrägerier, genom att publicera annonsen med Leif GW Perssons nuna med länk till fejkad, extern, redaktionell text om hur Leif GW Perssons ekonomi räddades av Bitcoin-plattformen där besökaren också uppmanas att sätta in pengar på motsvarande sätt som GW, är väl även Barometern budbärare och marknadsförare för bedrägliga metoder? Anders, på vilket sätt skiljer detta förfarande jämfört mot Kalmar HC:s motsvarande med Kambua? Är inte problematiken exakt densamma?!"

 

PS. Min höga trovärdighet för tidningens journalister står faktiskt orubbad. Jag VET att de sätter en heder i att inte bli köpt. Tyvärr tycks denna heder inte delas av chefredaktören och "produkten". Är det knorr jag hör i tidningens korridorer med tanke på Enströms utveckling av produkten? DS

 

- Over and out -

Kommentera här: